Varje gång en debatt eller diskussion handlar om barn och dess familjeförhållande är det någon klyftig person som börjar hojta om ”det bästa för barnet”.
Men vad är det?
En del hävdar att alla barn mår bäst av att bo hos sina biologiska föräldrar. Låter ju helt naturligt att tycka så, men hur många barn råkar inte illa ut hos just sina biologiska föräldrar? Barn som blir utsatta för sexuella övergrepp, misshandel eller som darrandes gömmer sig när deras föräldrar går igenom sitt dagliga alkohol och/eller drogintag. Nä. Det kan ju inte vara det ultimata. Tur då att flertalet barnfamiljer inte ser ut så här. Men ett barn som upplever det här är ett barn för mycket. Så nej. Biologiska föräldrar är inte tvunget lika med det bästa för barnet.
Det bästa för barnet är att växa upp med en mamma och en pappa anser en del. Tja jag vet inte. Antar att det är så för att det är en norm. För att det är det ”normala”, och av samma anledning som många döper sina barn i kyrkan, ”för att det ska vara så”. Och är det så kan man lika gärna erkänna att man vägrar tänka, bara gör som alla andra.
Och att vara en otänkande förebild för sitt barn kan verkligen inte vara det bästa för någon.
Själv hävdar jag att det bästa för ett barn är att växa upp bland stabila människor som älskar och gör allt gott för de små. Som att lära dom rätt och fel, visar respekt och som aldrig sviker. Trygghet är tusen gånger viktigare än kön och antal föräldrar.
Så ni som går i taket för att Fredrik Federley (C) och hans vän väntar barn, tänk om. Nu vet jag inte iofs hur dessa två personer är , jag känner dom inte. Men i mina öron låter allt väldigt planerat och genomtänkt. För mig låter det som om det är två människor som älskar och bryr sig om varandra. Och det viktigaste av allt – som bryr sig om den lilla knodden. Det skulle jag vilja säga är det bästa för barnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar